Gårdagen i bilder

I går vaknade jag av ett skrik som var på en ny nivå. En av alla saker som inte får hända hade hänt: Alf hade rullat ur storsängen. Han vaknar alltid och ska ha en flaska vid 4-5 någon gång och efter att han ätit brukar han somna om bredvid mig. Sedan vaknar jag av att han börjar böka. Men icke den här dagen. Fy vilken bula han fick och fy vilken ångest jag fortfarande har. Från och med nu ska han tillbaka till spjälsängen efter nattmaten och om han inte somnar om då får jag gå upp. Bo och Ben kom rusande från sina rum och tröstade.

Förmiddagen ordnade upp sig och efter 11 packade jag ihop Alf och Ben för att hänge mig åt extremsporten ”åka på simskola och ta med bebis”. Det kanske inte låter så extremt, men Ben vill ha/behöver en del hjälp i omklädningsrum och dusch och det är lättare att genomföra det utan 13 kilo sprattlande Alf i famnen. Men nu är det som det är, med den andre föräldern helt låst i renovering sedan fem veckor tillbaka. När jag förra veckan upptäckte att simskolan tillhandahåller barnstolar blev allt dessutom mycket enklare. Den här blå stolen släpar jag med mig/oss mellan café, omklädningsrum och dusch. Så sitter han där och tronar med sin fruktgröt.

Varje dag i december gör vi minst en julig grej eftersom det är mysigt och för att hedra Bens favoritmånad december. Jag vet ingen som älskar julen så mycket som Ben. Jag lever för hans oförställda glädje och i dag blev det äntligen lussekatter. Det har han längtat mest efter och han har inte riktigt velat lyssna när jag förklarat att det är svårt att hinna på en vardag, då det är lite av ett långpanneprojekt.

När degen jäste och Alf vilade tog jag och Ben en promenad helt själva. Vet att alla som har flera barn säger att det är så givande att ha egentid med ett i taget, men det var verkligen hur fint som helst och jag insåg att jag inte ens minns när jag var ensam med Ben. Han ställde initierade frågor om hur det var när jag gick i skolan (”blev man slagen med en linjal på händerna?”) och berättade hur fåglar skapades.

Vi gick till Plopp, Hisingens finest lördagseventställe, och köpte godis.

Sedan hem till degen som var redo för kattrullning.

Alf var med och åt sina majskrokar. Fascinerad av de här händerna. När blir grop till knoge? Hoppas att det dröjer.

Sedan mat. Alf åt en hel burk, vilket verkligen hör till ovanligheterna. Man kan tro att vår största bebis är stor i maten, men han är inte så intresserad. Han gillar frukt och mjölk, men mat har varit lite blaha. Men i dag sänkte han en spaghetti-tomat-mozarella.

Och jag kastade i mig en samyang.

Här någonstans tror jag att Ben började förstå varför vi inte kan baka lussekatter en tisdag efter skolan. Det är en gift som keeps giving med alla jästider och moment. Här penslas det med äggmjölksblandning efter att vi ploppat ned choklad, då ingen av oss är russinheads.

Alf är alldeles alldeles underbar. Med det sagt är han, likt Bo i samma ålder, väldigt intensiv och har en stark motor. Jag kan erbjuda 200 leksaker, men han ska till knivlådan. Livsfaror överallt och allt ska in i munnen. Och ingenting är kul speciellt länge. Vill inte leva i framtiden, men jag längtar efter att han ska kunna greja med typ lera eller kritor. Till dess uppfinner jag nya sätt att underhålla. Som att vänta på lussekatterna och köra Dada i spaghettislev.

Titt så anskrämliga! Men absolut helt otroligt saftiga och goda. Bästa vi gjort, duktiga vi.

Vad har vårt största barn gjort hela dagen, då? Bo ser vi inte mycket av på helgerna nu. ”Hej då, jag går till Frans/Lilja/Elvira” och så är hon borta. I dag var det snowracer och back-byggning från morgon till kväll. Men jag fick gå och möta henne när hon skulle hem, pga mörkret, och det var fint. Alf var med, såklart.

”Lagade” mat till barnen. Köttbullar och pasta till Ben och rösti till Bo. Rösti alltså, jävel vilken bra frysmat. Alla barnens kompisar utom en gillar det och det går blixtsnabbt att göra. Har alltid massa påsar hemma, eftersom vi ibland har tre barn till bordet och ibland sju. Är det lite väl att ge barnen olika mat, förresten? Jag tänker inte ens på det, vill bara att de ska äta.

Alf fick gröt och rån.

Sedan, när det var nattat, tog Nils en paus från spackelslipningen av Bossas nya rum och jag fick göra det här. Underbart var det! Som jag längtat!

Avslutade med att laga klockan 22-middag till mig och Nils. En slags pasta with pink sauce som jag hörde talas om via Benjamin Ingrossos matprogram (har ni sett? så mysigt och omöjligt att ha ångest till) som vi åt till Succession. Bra lördag, gott liv. Förutom det med sängutrullningen.

Dagen i bilder

Jag och Alf gick upp vid sex och konstaterade att det snöat satan. Så fint!

Vi lekte gömma bebis i köket, medan jag gjorde frukost till Ben och Bo. Vad lätt det var att få upp dem i morse! Bara att ropa om all snö. Äkta sagobokskänsla.

Knäcke med ost + påsyoghurt och äppeljuice till Ben …

… och mannagrynsgröt med kanelsocker och mjölk till Bo.

Team Hellbjörn.

Strax före åtta gick storbarnen till skolan med Nils. Bo i min vinterjacka, för hon har visst ingen egen. Det borde lösas inom kort.

Jag och Alf gjorde det vi brukar göra om morgnarna. Slog på Morgonstudion och grejade med bebisgrejerna som vi listigt placerat på tjockmatta bredvid teven. Det brukar funka att sitta så i ungefär en kvart, åtminstone. Go stund.

Sedan borstade vi tänderna och gick och la oss. Eller Alf, då, gick och la sig. Jag skuttade ut ur rummet för att hinna göra det jag hinner på de mellan 30 minuter och 1 timme och 40 minuter som förmiddagsvilan kan pågå. I bästa fall kanske glutta lite på arbetsmarknaden och göra en plan?

Men i dag sov han bara en halvtimme, så jag hann bara göra i ordning mig och fixa en äggröra med crème fraiche, dijon och tomater. Som fick ätas med ett getöga på Alf, på golvet.

Sedan, ja … så satt vi väl mest och satt.

Innan vi pälsade på oss för att gå till BVC.

Här träffade Alf sin tvilling. Och fick veta att han växer som han ska, enligt sin kurva som fortsatt är den högsta. Han är i dag exakt tio månader och klockar in på nästan 13 kilo.

På väg hem hände det som inte fick hända, han tog sig en tiominuterslur i vagnen. ”Äsch, han kommer ändå att vilja sova när vi kommer hem, han sov ju så lite i förmiddags”, resonerade jag. Men han var så här pigg när jag försökte natta. Gud vad beroende man är av rutiner med bebis, amiright? Minsta avsteg ställer till det.

Så det blev ytterligare en stunds sittande. Det vi gör mest och kanske bäst.

Lunchdags innebar att rota fram något att ha för händerna. Alf anstår sig varken göra sig mindre än han är eller bli matad om han inte samtidigt kan underhålla sig. I dag fick han olika lock, samt lite av min mat, att pilla med medan jag parerade och lassade in puré i lilltruten. Här ser man en av ingångarna till nya delen av huset. Det dammar mycket, så allt är igentejpat. Längtar ”lite” efter att det ska vara klart och jag kan dansa mellan mitt kök, där jag får göra favoritgrejen laga mat, och min matsal (hör ni, MATSAL) där kompisar ska sitta och få vin medan jag lagar.

Klockan 14 hämtade vi Ben på skolan. Det gör vi varje dag, utom på torsdagar då han och Bo slutar samma tid. Då får de gå hem själva.

Jag fixade mellanmål till Ben …

… och hoppades på bättre tur med att få Alf att vila en stund. Det gick bra, för han sov nästan en timme, och dåligt, för han ville bara ligga på mig. Iofs väldigt mysigt, men jag är så jävla stressad nu och i behov av tid för att hinna göra klart det där som måste göras i huset, typ röja undan efter frukost, för att känna ro att kunna ta tag i jobbsökandet och kolla mina mejl.

Strax efter att Alf vaknade kom Nils hem och då fick jag komma loss en stund. Förberedde middagen och slängde in en tvätt.

Sedan dagens bästa: gå ut och kolla vad som hänt i huset efter att byggarna för dagen lämnat. Varning för usla bilder här nu, men det är mörkt och svårt att få till något vettigt när det fortfarande är mycket maskiner och täckplast. Det som syns här är i alla fall den matsal jag nyss nämnde (alltså där Ben står, ovanför trappan) och den hall som ligger en trappa ner från nya matsalen.

Under trappan hittade Bossa ett perfekt Harry Potter-rum.

Det här är också från hallen, fast åt andra hållet. Nere i markplan, utskjutande från garaget, ligger ännu ett nytt rum. Och i samma hall har de satt våra befintliga altandörrar (altanen som revs pga nya utbyggnaden) som i framtiden ska ta oss ut till någon slags uteplats som vi ska anlägga. Gud, att få unna sig att tänka på sådant mys. Det känns avlägset nu.

Bild från matsal fast från andra hållet. Är det här intressant?

Nils tog Alf en stund till och jag fortsatte med maten och hjälpte Ben med matteläxan.

Tog en sväng till i tvättstugan för att samla ihop torr tvätt. Just det, i förrgår rensade jag och Kajsa ut vårt kontor och eftersom jag bor större än vad hon gör tog jag mig an nästan alla möbler. Det hade funkat superbra om inte vår källare var full av byggare och maskiner och resten av huset en eklektisk röra av flyttlådor och byggdamm, men nu är det som det är. Och en del av möblerna står ”tills vidare” här.

Sedan middag. Nils tycker ibland att jag håller på ”lite väl” med att lägga maten i andra byttor än de som de lagades i, men jag står fast vid att det ska vara en känsla av ”ah” att slå sig ner. Det ska vara ljus och servetter och gamla udda porslinsskålar. Särskilt när större delen av huset är ett utter chaos.

Affe äter gröt innan vi äter middag, så när vi käkar får han sitta och pilla med rån eller suga på frukt i nätnappen.

Efter maten gick fina jag ut och skottade snö. Det var dock för sent, för snön på trottoaren hade redan hunnit bli hårt packad och omöjlig att få loss. Grannarna bredvid oss har varit duktigare.

Ben och Bo hjälpte till, till dess att Bo råkade kasta en snöboll i Bens ansikte och det blev tråkig stämning.

Men det löste mammi med lite fika.

Sedan satte jag mig i Bossas rum och vek den torra tvätten och ja, så här ser det ut hos henne. Känns som att hennes nya rum, det som kommer att ligga ovanpå matsalen, är prio, så att hon får komma i ordning. Vi ska bara spackla ett andra lager på väggar och tak, slipa det, grundmåla, måla taket vitt och tapetsera. Och få tillbaka en snickare för listläggning och en elektriker för att fixa färdigt uttag och lampknappar. Men när som helst!

Här inne ligger det, Bossas nya rum.

Sedan nattade jag Alf och därefter Ben och Bo och nu sitter jag här och klockan är strax efter 21. Alf kommer att vakna för att äta strax efter 23 och efter det vill jag gå och lägga mig, för han vaknar för en ny flaska vid 4-5 ungefär och ibland vill han gå upp då. Detta ger mig ändå två goda timmar för att bestämma mig för vad jag vill göra med mitt liv och börja söka jobb. Ska bara städa köket och hänga en tvätt till först. Tack för visat intresse!

Huset sväller, Affe växer, firman krymper

Jag har inte kunnat blogga (gud vad många gånger jag inlett så under dessa 12 år av blogg, inser jag), för det har hänt så mycket och det har involverat fler än jag (Nils, ursprungsfamiljen, Kajsa) och om jag inte kan/får skriva exakt vad som pågår i huvudet så låser det sig. Jenny, Den där om Jenny, skrev en gång att hon inte gillar när personer avslöjar något slags trauma långt i efterhand och så har alla inlägg medan det jobbiga pågått varit helt ladidaa och jag håller med Jenny. Så då blev det tyst här i stället.

Men men, jag saknar bloggen och jag saknar arkivet över livet, så here goes.

En snabb uppdatering om vad som hänt:

Vårt hus ser ut så här nu. Tror jag gjorde en festlig paintritning en gång över hur vi skulle bygga ut. Nu är utsidan (nästan) klar. Allt det gröna är nytt. Det blir ett nytt rum i anslutning till köket (där vi hade altan förut), ett rum ovanför det rummet och så ett rum i markplan, liksom utskjutande från garaget. Och en ny hall med utgång till trädgården.

Man får inte klaga när man renoverar, här är jag helt enig med Hanna Hellquist, för den som kan göra en sådan här grej är sjukt privilegierad. Med det sagt har vi haft byggare i huset från klockan 7 varje vardag (och någon helg här och där) sedan augusti. Kombinationen tigersågar i väggarna och leva med bebis som ska sova och så vidare har varit … utmanande. Obs, bara fakta, inte klag.

I alla fall, att leva med bebis leder mig in på Alf. Han är snart tio månader och har sex tänder och är väldigt stor. Alltså rent jämförelsevis med Ben och Bo. Han väger mer än vad Ben gjorde som treåring. Vad olika det kan bli.

Jag är med Alf hela tiden nu, för vi är i en fas av renoveringen där vi ska göra mycket själva. Innerväggar, tak, golv, målning och lite annat. Och när jag säger vi menar jag Nils, för han har gjort renovering förut. Nu renoverar han sedan fyra veckor tillbaka all ledig tid utanför jobbet. Inte sällan till tre på morgnarna. Att vi måste få saker gjort för att byggarna ska kunna avsluta är bra, för då blir det gjort. Men det är slitigt, både för Nils (pga ovan) och för mig som tar allt annat. Alla nattningar, kvällsjourer, nätter (fortfarande mycket uppvak), städ, tvätt, mat, handling, planering osv. Jag längtar efter att ha en kväll. Och att få måla naglarna.

Men kolla vilka gulliga händer Alf har.

Att jag är med Alf hela tiden leder mig till att berätta om jobbsituationen. Jag och Kajsa drabbades ganska hårt av coronan och fick ett jätteuppdrag helt inställt och flera andra uppskjutna på oklar framtid. Men vi överlevde. Sedan (inte som i ”efter pandemin”, för den är såklart inte över) gick det trögt, men det gick. Vi tog ut väldigt lite lön och kämpade på. Men så gick det inte längre. Vi fick in för lite uppdrag och/eller pengar. Så vi började söka jobb. Kajsa fick jobb direkt och jag gick in i fullständig föräldraledighet och söker nu jobb.

Vi kommer att driva firman vidare och har ett projekt som är av sorten ”väldigt viktigt för en utsatt grupp” (så som vi brukar jobba) och som vi kommer att driva under 2022. Men det blir vid sidan av våra anställningar (min fortfarande oklar).

Och lilla jag, då. Nämen det är full blown identitetskris. Vad är ett jobb? Vad är att vara anställd? Ett kontrakt? Vad är mitt liv värt?

Det var så länge sedan jag sökte jobb. Och när jag har bytt jobb tidigare i livet så har det liksom ”bara hänt”. Någon har frågat och jag har sagt ja. Nu är det som att … jag tänker att livet är ändligt på ett sätt som jag inte gjorde sist jag bytte jobb (förutom när jag och Kajsa startade firman). Det känns mycket viktigare nu. Jag kan inte se att jag tillbringar nio timmar om dagen med något som inte knuffar saker i rätt riktning. Gud vad pretentiöst. Jag är så full av pretentioner. Är det för att jag fyllt 40 eller för att jag drivit eget och ganska länge fick det att funka och med hjälp av Kajsa förstod att jag faktiskt har ett värde? Eller för att jag måste kunna förklara för mina barn varför jag gör det jag gör? Säkert en kombination.

Hur som. Det kan mycket möjligt bli så att jag börjar recensera jobbannonser här snart, för herregud. Har ni sett hur de ser ut these days? ”Vi söker en hungrig ninja som brinner för growth” NEJ!!! GAAAAAH!!!

Så, nu ska jag lugna mig. Ta en sobril och logga in på LinkedIn.

När livet får handla om att göra de man lever med så glada som man kan göra dem

Jag upplever, det senaste, att jag inte har något att säga. Det är så svårt att förstå hur jag ska kunna säga något av vikt, med tanke på att ingenting spelar någonting roll nu, förutom att stävja den globala uppvärmningen och att hjälpa människor att fly från farliga platser och sedermera lösa konflikter och motverka terror.

Jag tänker så mycket på att våra barn kommer att säga ”men ni visste ju, varför gjorde ni inget?” att jag nästan blir sjuk.

Men för att inte bli katatonisk så vill jag skriva något. Jag skriver om sommaren och det jag tyckte jag bäst med den.

Det var när Nils fyllde 40. Jag hade planerat och funderat ganska länge. Framförallt kring frågorna ”vad får man göra, pandemimässigt? och ”kommer vårt spädbarn att vara res-bart, bortlämnar-bart eller ingetdera?”.

Ett tag tänkte jag att vi skulle åka tåg till Berlin, allihopa. Det fick stekas pga båda frågeställningarna ovan.

Sedan tänkte jag köpa en ny dator till Nils, för det vet jag att han önskar sig. Men efter att ha kollat med hans gamingvänner insåg jag att jag aldrig kan köpa det han vill ha, för han är så indie vad gäller datorer att ”he listens to bands that don’t even exist yet”.

Men så tänkte jag på vad hans absoluta dröm är, materiellt, och planerade kring det. Vi får inte plats i vår bil längre, då vi har en minicooper och tre barn varav två sitter i barnstol. Nils önskar sig en elektrisk Multivan. Det är som en uppdaterad folkabuss som man kan svänga runt sätena i och göra säng eller matplats av och de är verkligen, VERKLIGEN, dyrare än vad vi har råd med. Så jag hyrde en. Fast inte en elektrisk, för de finns inte ens än.

Men allt började med att Nils några dagar före själva födelsedagen överraskades med paket när han kom ner från sin extra långa sovmorgon. Jag gav honom en skivspelarutrustning (lp-spelare, förstärkare och högtalare) och paketen var lite för stora för att ta med ut på tur. Han blev jätteglad och jag var jätteglad över att ha en vän vars son är expert på ljud efter sin tid på hifi-klubben. Jag kunde bara ge vännens son min budget och så fick jag skräddarsydda tips. Så skönt att slippa åka till ljudbutik och visa sin okunskap.

Sedan fick Nils veta att han, jag, Alf och Ben skulle ut på tur och så körde jag oss till biluthyraren i Mölndal och den låg tyvärr vägg i vägg med en Wolksvagen-butik, så jag fick be Nils att omedelbart sänka sina förväntningar. (Någon sekund trodde han att jag tagit husrenoverarpengarna och köpt en Multivan.) Men han blev ändå väldigt glad över att få veta att han skulle få testa sin drömbil i en vecka.

Vi började med att köra hem Bossas kompis Mika till Orust. Här har vi snurrat sätena och skapat oss ett burger king-café.

Mikas föräldrar hade förberett fir. Så fint!

Sedan rullade vi genom Bohuslän och hade fina vyer utanför Folkafönstret.

Nils visste ingenting om vad jag hade planerat, utan fick veta längs med vägen. Första stoppet var ett AirBnB utanför Ljungskile där vi fick en katt på köpet.

Det var ett kanonboende med fullt barnutrustad trädgård.

Och havsglimt.

Dagen därpå tog vi Multin …

… och körde till Pilane gravfält på Tjörn och skulpturutställningen där.

Det var så oerhört, oerhört vackert. Berg, skog och hav. Jag blev faktiskt lite tagen.

Ben for size comparison. Det var stooora statyer.

När vi ändå var på Tjörn åkte vi till Akvarellmuséet. Jag har varit där förut, men aldrig förstått att det ligger en badplats alldeles intill.

Det blev mycket av den här varan, under den här roadtrippen. Ben får äta mjölk igen (konstaterat fri från allergi) och vi testar lite spannmål ibland. Verkar gå helt okej. Gud vad skönt det vore om han kunde få bli helt fri från problem med maten.

Sommardröm glasscafé har Bohusläns största utbud av glass, så det var vi tvungna att testa. De hade min bästa sort, saffransglass, vilket gjorde mig nöjd och resten av familjen tveksamma.

I Skärhamn finns även en restaurang som serverar det här. Läs texten och berätta för mig om ni reagerar på något särskilt. Om kanske tiden är lite ur led?

Efter ett par dagar bytte vi location, till Flatön väster om Orust och ett helt fantastiskt AirBnB som vi definitivt ska boka en vecka nästa år, om tillfälle ges. Det var kaniner att klappa för barnen, en strand bakom huset och ett extremt fint boende med de vänligaste värdarna jag träffat. Här fick Nils vakna på själva födelsedagen.

På morgonen, efter (ytterligare) presentutdelning, avslöjade jag att vi skulle fira dagen på Nordens ark. Vad jag inte berättade var att hans föräldrar och bror skulle komma dit och vara med. Han blev väldigt överraskad och glad när de dök upp strax efter att vi gjort entré. Föräldrarna hade kört från Halmstad. Här är farmor med Affe.

Jag och Nils och sedan jag och Nils och barnen har varit många gånger på Nordens ark. Varje gång tar jag och Nils en bild på samma utkiksplats. Så här såg vi ut i år.

Så här såg vi ut för 11 år sedan, när jag fyllde 30.

Efteråt åkte vi allihop till Hunnebostrand och åt middag på Perssons på kajen.

Följt av glass. Det är ingen som försöker kidnappa Alf, det är Nils bror Johan som tar en tur med honom.

Sedan vände vi tillbaka mot Flatön och det var så här fint när vi väntade på bilfärjan. I huset kunde vi föra Alf sovande från bil direkt till säng och det har vi aldrig lyckats med förut, med något barn. Jag och Nils avslutade med att dricka jättestark belgisk öl och kolla på Hålet på Netflix och den var verkligen som inget vi sett förut.

Dagen i bilder

I dag vaknade jag klockan 6:20 och det är ingen dum tid att vakna, när man har bebis, men morgonen föregicks av en natt då Alf vaknade och var ledsen en gång var 45:e minut och det gjorde att jag inte sov i natt. Det är så svårt att somna om sådana nätter. Men men. Det är en fas som jag väljer att förklara med utvecklingssprång och tandsprickning och när han väl vaknade för dagen var han så här glad. Och då är ju det mesta glömt.

Sedan följde en tråkig stund när jag och Nils blev ovänner. Jag ville att han skulle ta Alf så att jag fick vara själv en stund och han tyckte att jag skulle ta honom. Är det inte vad bebislivet går ut på, relationsmässigt? Att bråka om vem som får sova minst eller mest. Jag gjorde i alla fall frukost till Ben. Knäcke med nutella, yoghurt med flingor, melon och äppeljuice.

Och frukost till mig själv. När jag känner mig ouppskattad (NB: jag har tagit alla nätter med Alf under sommaren, pga anledningar, och vi har delat lika på sovmorgnarna, jag tyckte att jag hade rätt att lämna Alf till Nils efter en sömnlös natt) gör jag gärna något fint för mig själv, som god frukost med levande ljus, för att berätta för mig att någon ändå uppskattar mig. Även om det är jag själv.

Och Alf. Ja, han är mest nöjd hela tiden (dagtid). Fan vad jag älskar den här fula gåstolen.

Efter frukostgröt för mycket små barn kollade vi på SVT Barn med Ben en stund. Jag var så trött att … Det är verkligen värre att inte få sova som 41-åring än som 30-åring. Obvious truths kanske, men nu är det som sagt en tröttmössa som skriver och då blir det lite.

Sedan var det förmiddagsvila och då gäller det att passa på. I dag hann jag duscha, sminka mig och ta bort gammalt nagellack. När 29 minuter gått var han färdigsoven och så här glad.

Jag är föräldraledig på heltid i väntan på besked gällande företaget (Nils jobb var sjysta och lät honom gå tillbaka till jobbet med kort varsel). Men i dag var jag tvungen att åka in en sväng för att hämta lite grejer.

Här är mitt jobb.

Kajsa var där och tog selfies med Alf och Ben. Så gott att se henne. Vi pratar ju om allt varenda dag och nu var det flera veckor sedan.

Vi stannade till dess att Kaffe började protestera och då kastade vi oss in i bilen. Fan vad gott det är med en förutsägbar bebis. Jag tänkte att han behövde sova och en sekund efter att vi satt oss i bilen zzz.

För att dra ut på bilfärden, och för att det var enkelt och gott, körde vi via Max drive through för lunch. Som intogs framför teven. Jag tillåter väldigt mycket när jag är väldigt utmattad.

När Kaffe-Latte vaknat fick han mat. Han är ett halvår nu och får prova olika burkar. Rotfruktsgryta fick 2 av fem. Eller kanske 1. Han åt max två matskedar.

Sedan tog vi en promenix till Bens kompisar som bor några gator bort.

Jag och Affe gick hem och vilade. Alf sov i TVÅ TIMMAR på mig. Detta har inte hänt sedan han var spädis. Han sover liksom alltid max 38 minuter när han dagvilar. En otrolig upplevelse. Och jag fick mig också en timmes sömn till livs mmm.

Vid fem eller så kom Nils hem och jag försökte sminka bort tröttheten. Samt upptäckte att min egenklippta lugg var sned. Men om man håller upp den lite så.

Jag tog en spårvagn in till Kino för öl med Kajsa. Fint där. Sedan åkte jag kollektivtrafik i hundra år för att komma hem och nu sitter jag i köket och kollar (om) Bron. Allt är fint. Jag har tur.

Födelsedagen i bilder

I dag fyllde jag 41 och väcktes med solros och sång.

Och massa fina presenter. Som en pastamaskin …

… en bra mugg …

… ett enormt van Haasteren-pussel …

… en wet stone för knivslip …

… ett hus på en kobbe med en gatlykta …

… och ett par skor!

När jag kom ner hade Nils förberett storfrukost med allt som är gott. Bland annat mitt favoritbröd: bretzel.

Sedan fick jag en stund med den andre firaren. Affe fyllde fyra månader i dag.

När man är fyra månader får man prova (viss) mat. Alfs första intag, näst mjölkersättning, blev en fruktmix på klämmis. Han var mycket skeptisk (i nyllet), men spottade inte ut någonting. Så jag antar att det var gott?

Han har också, bedömde vi, blivit nackstark nog att palla hoppgunga. Så det testade vi. Dock knakade det så mycket i dess fäste att gungandet blev kortvarigt. Minns när Bo fick prova och gjorde en faceplant för att gungan lossnade och vi fick åka till akuten. Kanske bara skippar gunga den här gången.

Tog mig ett förmiddagslöp! Det var väl bra, men ännu bättre hade det varit om jag kommit ihåg att ta min antihistamin. Det är så mycket pollen ute nu att … jag blev som tjock inifrån och började odla gräs och hassel i svalget. Dessutom har jag en mens som är som islossning fast med stora stenar och det var varmt som inni. Men ändå – det blev en runda.

Efter en dusch provade jag mina nya skor och Bo tog en bild.

Sedan tog vi en promenad, inklusive glasspaus visavi Circle K.

Slutmålet var Kvilletorget, där vi tog in mat och dryck på Kvilles biljard. Jädra kanonställe.

Alf fick också dryck.

Han höll sig generellt urnöjd genom hela äventyret.

Här har han precis lagt av en fis på sin far, vilket jag tycker syns på Nils uttryck.

Efter att Alf först blivit sur och sedan somnat om i vagnen tog vi en öl och spelade ett ”rita och gissa”-spel på Barley’s food factorys uteservering. Först fick vi veta att vi inte kunde sitta där, eftersom det var max fyra per bord. Men det löste vi genom att listigt placera Alf utanför kedjan.

På vägen hem avvek Nils med Alf, för att komma hem någon gång. Jag gick med de två som inte tänker så mycket på att komma hem, utan mer på vad man kan göra längs vägen.

Hemma låg det blombud på trappan. Från min kompis Matilda.

Jag gjorde pannkakor till storbarnen …

… fick en stund för mig själv med en bok (rekommenderar!!!) …

… och nattade den lilla. Nu sitter jag och Nils på altanen med en flaska Cava Privat, vilket är ett roligt namn, och hoppas att nattningen av Affe-latte gick vägen, så att kvällen är fri. Perfekt dag, fin familj.

Kalas, kalas och krallighet

Vi har haft kalasvecka, för Ben har fyllt åtta år. Hurra! Ben sa i söndags, när han skulle somna, att helgen var den bästa i hans liv – ever. Det är såklart allt som betyder något. Men jag har tyvärr blivit utbränd på kuppen, för i år fixade jag nästan allt inför de, enligt traditionen, två till antalet kalas och jag vet inte varför det blev så. Vi hade ju ett möte där vi gick igenom allt som behövde göras, från att hyra partytält till innehållet i kalaspåsarna och priset i skattjakten och allt där emellan. Och jag vill minnas att vi skulle dela på uppgifterna. Men så … blev det inte så och där har jag del i skulden. Jag bara gör. Har jag kontrollbehov? Kan jag inte släppa saker och tänka att det ordnar sig? Jag vet inte. Men i går började jag gråta av eftersläpande stress och skickade hem alla barn som just då var och lekte hos oss och så bad jag familjen sitta ner med mig och så berättade jag att jag är jättetrött och på gränsen till att bryta ihop och kanske inte orka någonting, så nu måste alla hjälpa mamma som är så skör.

Men nog om det mörka! Se vad ljust det är emellanåt också. Det här är ju inte bilden av utbrändhet och sömnbrist, visst?

För att inte tala om det här mötet. Första kramen på över ett år. Min mamma, och resten av våra föräldrar, hade alla fått första sprutan och eftersom det gått tre veckor sedan de fått den så kunde de med Folkhälsomyndighetens goda minne få krama barnbarnen. Åh, vad fint det var.

De fick också träffa Affe för första gången! Barnbarn nummer sex.

Vi hyrde som sagt partytält. Man ska ju ändå vara försiktig, så utomhuskalas kändes bäst. Vi använde Hyggloappen för att hyra och det funkade helt okej, trots lite svårigheter i kommunikation. Insåg också, när jag i efterhand kollade priser, att vi typ lika gärna kunde ha köpt ett tält. Då hade vi också sluppit utmaningen ”tältet måste vara helt torrt när ni lämnar tillbaka det på utsatt tid”. Man hyr ju liksom ofta tält av anledningen ”skydd mot regn”. Hur får man det torrt om det fortsätter att regna och regna och regna? Med handdukar och mycket tid, visade det sig.

Min pappa tog Affe och försvann ut på tur. Det var underbart att se (fick dock påminna mycket om att han 1. inte kan hålla upp huvudet själv än och 2. inte kan stå än, ens med stöd) och jag slogs av känslan hur otroligt befriande och skönt det är att ha extra vuxna runt sig som gärna håller bebis. Hade glömt!

På släktkalaset hade vi grillbuffé och Ben fick sin specialbeställning ”köttbullegrillspett och grillade potatisar med skal”.

Till lördagen pyntade vi om tältet för barnkalas.

Ben bakade den vackraste tårtan i världen.

Och klädde ut sig till mus. Men jag sminkade honom mer som en kanin? Det är svårt med ansiktsmålning. Respekt till alla yrkesmässiga.

Meanwhile i Affeland så har det byggts muskler. Satan vad han är gosig nu med sina böljande valkar. Fascinerande att barn från samma genmix kan bli så olika i storleken. Ben på lägsta kurvan, Bo nästan i mitten och Affe spräcker taket.

Nu har jag nyttjat mina 50 minuter av fritid som infann sig från att jag till slut lyckades natta Alf (ska vi prata om mardrömsnattningarna vi genomlever nu, nej va?) till dess att jag nu måste lägga mig för att orka natten och morgondagen.

Saker som hänt

Häromdagen, när jag stressad stod i badrummet och borstade tänderna på Ben och bad Bo raska på så att vi inte skulle bli sena till skolan uppstod ett frasande forsande ljud. Jag slog av vattenkranen, men ljudet av rasande vattenmassa blev kvar. ”Vad är det som händer?!” skrek jag till den närmaste människan, som var Ben, men han fattade lite lika som jag. Bossa rusade in och vi märkte att en pöl växte exponentiellt på golvet. Men varifrån kom ljudet och vattnet? Och hur får vi det att sluta? Barnen sprang in till Nils, som var i sovrummet med Alf, och jag blev varse vilken tur jag har som lever med en person som vet var i huset man slår av allt vatten. För det vet inte jag. Varför vet jag inte sådant?

Hur som helst så visade det sig att en slang, placerad under handfatet bakom en låda, givit upp. Precis där och då. Materialtrötthet, antar jag. ”Hit men inte längre” sa slangen och så gav den upp och slutade göra det den var avsedd att göra: hålla vattnet i sig.

Jag tackade mitt katastroftänkande jag för att jag tidigt i pandemin köpt på mig ett gäng flaskor stilla vatten som stod i matkällaren och borgade för att vi åtminstone kunde göra mjölkersättning till Alf. Och så sa jag till Nils att han skulle ringa en rörmokare och så tog jag barnen till skolan. Nils sa att det är dyrt med rörmokare och att han ville testa att laga det själv. Och så gjorde han det. Jag tackar turen som gjort att jag lever med en person som inte är så rädd för uppgifter som rör vvs som jag är.

Nu funderar jag mycket på materialtrötthet. Allt blir väl trött till slut? Vad ska bli materialtrött nästa gång? Är inte jag lite materialtrött?

Jag funderar också på vad som hänt om vi inte varit hemma när slangen blev materialtrött. Hur mycket tål en golvbrunn?

Annat som hänt är att jag fått mens. Efter nästan 350 dagar befriad från cykel är den tillbaka. En del av mig tycker att det ska bli spännande att se hur det blir den här gången. Efter tidigare födslar har mensen kommit tillbaka med en vengeance, med mycket värre pms, mycket värre smärtor. Men det kanske inte måste bli så?

Gud så trött jag är. Jag har haft tre föräldralediga dagar på raken och därmed tre långa, långa nattningar och uppvaksnätter i rad. I morgon ska jag jobba och det känns som att få gå på fest utan krav på leverans.

En sak jag måste göra snart är att skriva tre eller fyra nya manus för Tankar för dagen i P1. Har fått förtroendet att prata igen och vill såklart säga något initierat och meningsfullt när jag får chansen att göra public service. Men jag har svårt att se varför jag skulle kunna göra det. Har ni några tips på ämnen att prata om så tar jag tacksamt och ödmjukt emot. Det enda jag kommer på är materialtrötthet.

Dagen i bilder

Magisk morgon på Kalmargatan. Alf sov till klockan sex (han har haft för vana att vakna vid fem på sistens) och gårdagens version av mig bjussade dagens på färska jordgubbar i kylen och bretzel till brödrosten.

Frukost på golvet, såklart. Där trivs vi bäst. Men nu står det nog inte på innan Affe kan inviga bumbon jag traderaköpt. Det blir ett lyft att kunna sätta honom på bordet när vi käkar middag etc.

Jag sminkade mig tidigt, då vi hade förmiddagsbesök på BVC. Jag tackar Alf för mitt trötta utseende och produkter från Paula’s choice för glowet. Tänk att SVT skulle avslöja att dyra produkter är en bluff i samma veva som jag gör livets första köp på Skin city. Jaja.

BVC-besöket blev hur som helst inställt på grund av sjukdom, så jag ägnade morgonen åt att förvandla detta …

… till detta.

Sedan gjorde vi sådant som Alf tycker om, som att titta spegel …

… och gymma. Här började Kaffe bli glansig på ögonen och jag har äntligen – tredje barnet gillt – lärt mig att BLIXTSNABBT söva vid första tecken på trötthet.

Jag har blivit en queen på dagssövningarna. Det går så jävla bra. Tur, eftersom Alf snittar fem dagsvilor. Frågan är hur jag kan vara så oerhört mycket sämre på att söva för natten. Återkommer till det.

Åt en hantverkartidig (var ju ändå uppe vid sex) lunch bestående av det som fanns i grönsakslådan dressat av en avocado mixad med koriander, turkisk yoghurt, chili, salt och majonnäs.

Fortfarande förmiddag: ut på tur. Vi gick på långpromenad. Bland annat till Willys …

Och till skolan för att hämta Ben och hans kompis som nästan alltid vill följa med oss hem. Det är fint.

Blir glad av att komma hem när jag ser vår brevlåda med nya skylten jag satte upp för ett tag sedan. Vad många vi är.

Efter en stund anslöt Bo, som slutar skolan lite senare och cyklar på eget bevåg. Hon jobbar mycket med multipla skärmar nu.

Alf, å sin sida, jobbar mycket med att fatta vad händer kan göra. Vänsterhanden har han fått ganska god kläm på.

Jag satte ett långkok för kvällen …

… åt mellanmål: bretzel med smör och cheddar och fun light + bubbelvatten …

… tittade på barn som studsade i trädgården …

… och lyssnade på podcast.

Ännu en lyckad dagsläggning. Det här kan ha varit runt klockan 16. Då börjar tankarna fara åt ”är det här den sista för dagen?”, ”hur länge ska han få sova nu?” osv. Allt handlar om den perfekta balansen för att få till en så bra kvällsnattning som möjligt. Vi har absolut inte knäckt koden än för kvällarna är :(((((((((

Nils kom hem och jag fick färdigställa middagen: tortillas med pulled chicken och all the sides.

Sedan trodde dumma lilla jag att jag fick till den perfekta nattningen. Affe visade tydliga trötthetstecken vid 18:30 och tajmingen med senaste matningen var perfekt. Han fick en flaska som han inte åt så mycket av, men han somnade fasen på en kvart. Smög ut och … tre timmar senare sitter jag här. Det gick rakt åt… Gud vad han skrek och vad han spände sig. Minns hur jag kämpade med Ben och Bo och hur tiden då man nattar är som en alldeles egen tid. En tid av förtvivlan och utebliven kväll och tröstlöshet.

MEN nu sover han och jag ska väl ut och springa? Nej, jag ska såklart gå och lägga mig, för Alf ska snart ha första nattflaskan. I morgon kör vi igen! Cram!

Våld

Jag har varit så uppgiven. Uppgiven över fem mord på tre veckor. Över att det plötsligt är på tapeten, fast det pågår hela tiden. Över att pratet om det är en trend som kommer att ersättas av något annat med nyhetsvärde (Super league?) när folk tycker att de hört nog. Över att politiker försöker vinna poäng i debatter i stället för att göra det som krävs (jobba både proaktivt och reaktivt, satsa reella pengar). Hanna Persson sa det som det är i sin podcast: män slår och mördar kvinnor för att de tror att de får. För att det är lågstatus hos polisen (jo, sant) med kvinnomord. För att straffen är små eller inte alls. För att det beskrivs som familjetragedier och inte för vad det är.

Jag och Kajsa har jobbat med så många kvinnojourer. Sökt pengar från staten för olika projekt för att upplysa och motverka. Haft kundbesök där vi inte fått veta adressen i förväg, utan träffats på neutral mark i Trollhättan eller Göteborg eller varsomhelst och sedan blivit förda till det skyddade boendet där mötet ska äga rum. För om adressen kommer ut är risken stor att mannen väntar utanför och slår ihjäl kvinnan. Inför barnen.

En av de fem var i 20-årsåldern och mördades i samma rum som hennes bebis. Det är information som jag knappt kan tänka på två gånger.

Jag tänker på tidiga sommarmorgnar när man bor i en stuga och går upp innan någon annan vaknat och köper bröd i campingbutiken. Tänker på hur asfalt luktar när det regnat och det är 15+ utomhus. Tänker på fredagar och alla barnen i soffan och Bäst i test. Tänker på hur lyckligt lottad jag är. Tänker att det är ett lotteri.

Det görs inget. Inte på riktigt. För inte ska man peta i det privata. Och inte alla män. Men när det sker är det alltid män.

Jag läser en artikel i DN och den är jättelång och många med kunskap och erfarenhet uttalar sig. Rubriken lyder ”begränsa livsutrymmet för män”. Jag tänker att jag inte ska läsa kommentarerna. Det är över 300 kommentarer. Jag läser kommentarerna.

Det är ordföranden för Unizon som uttalar sig och nämner begränsning av mäns utrymme som en av flera åtgärder värda att utreda. Hon säger en massa andra saker också. Andra människor säger också massa saker. Att DN lyfter begränsning av mäns utrymme i rubriken skapar ilska i kommentarsfältet. ”Ska jag som ostraffad behöva…” och liknade förväntade kommentarer. Och såklart massa klick. Och så förflyttas diskussionen till samma gamla…

Vi måste jobba både proaktivt och reaktivt och media måste sluta jaga klick. Men DN är privat och behöver sina annonsintäkter? Aldrig har det varit viktigare med skattefinansierade och opartiska public service. Men så sänder de en två gånger 30 minuter lång marknadsföringskampanj om Soran Isamils nya standup-show.

Jag blir uppgiven. Tankarna far åt att sluta med det jag gör. Sluta ha det så jobbigt, vara så besvärlig, jobba gratis eller för ”kan inte spara till pension”-pengar. Ta ett reklambyråjobb och se till mig själv och det som är mitt.

Det är vår nu. Eller mitt?

Hur sjukt är det inte att det är kvinnan som ska gömma sig och barnen när hon utsätts för våld? Jag vet att det finns länder (kan det vara Danmark, till exempel, jag hittar det inte nu?) där mannen får flytta. Och där mannen inte får befinna sig i samma stad som kvinnan. Han får inte ta sig över kommungränsen. Det är ett sätt att begränsa mäns livsutrymme som gör att barnen kan gå kvar i samma skola eller förskola och som inte ålägger den utsatta kvinnan att leva gömd. Något att utreda?

Ulf Kristersson kritiserar regeringen för att vara ”senkomna i sin insikt”. Blir det bättre om vi röstar på dig, Ulf? Får våldsutsatta kvinnor råd att lämna då? Har de någonstans att ta vägen?

Jag lärde mig något nytt under den senaste rapporteringen. Att det finns forskning att luta sig mot. Gud vad jag älskar forskning, för det är så svårt att bemöta med känslor.

Det finns forskning som visar att alla typer av män begår våld och mord mot kvinnor. Alla klasser, etniciteter, åldrar och funktioner. Man kan inte säga att en viss typ av man begår dessa brott.

Det visste jag.

Men jag visste inte att det finns forskning som visar att pojkar som växer upp i familjer där normen om att kvinnor är på ett visst sätt och män är på ett annat löper högre risk att i framtiden slå eller mörda sin kvinnliga partner. Att pojkar som växer upp i hem där normen är att en man är stark och tuff och en kvinna omvårdande löper högre risk att bli våldsutövare. Att pojkar som växer upp i familjer där män inte ska visa känslor mer troligt blir våldsutövare än pojkar som får vara precis så som de är.

Det visste jag inte. Jag har argumenterat för det förut, men inte haft forskning för att backa. Men det finns forskning.

Jag kommer att använda mig av nämnda forskning framgent när jag argumenterar. Och jag finner det obegripligt att det satsas så lite på normkritisk pedagogik tidigt, nu när denna forskning finns.

”Det är inte skolans ansvar att göra vett i människor, det är föräldrarnas” är ett argument jag hört från nära släktingar. Och det hade ju varit härligt om alla som ynglade av sig var vettiga, men så är det ju inte. Så då måste fru samhället gå in och fånga upp varenda unge och då faller det tyvärr på de stackars lärare som enligt lagen om skolplikt är de enda som träffar våra barn nästan varje dag.

Och då måste vi höja statusen på läraryrket = höja lönerna. För det här är en tuff och tids- och energikrävande uppgift.

SAMTIDIGT måste vi arbeta reaktivt och göra bättre när våld och mord begås. Höj statusen för dessa brott hos polisen (gud vad sjukt att ens skriva detta) genom att kalla brotten för vad de är. Straffa hårdare. Fotboja direkt. Skicka inte iväg kvinnorna och barnen, skicka iväg männen. Skydda offren, grip in, lås in, stäng ute. Säg aldrig att det är en familjeanlägenhet. Ta bort våldsutövarna från offren, inte tvärtom.

Jag rekommenderar alla att lyssna på Morgonpasset i P3s intervju med Zandra Kanakaris.